Vet inte vad jag känner om det än, Vet ju att det kanske skulle vara bäst för Mig och honom, då jag inte vet hur länge jag kommer att ha tid för honom längre, nu när jag blivit lite bättre i kroppen, och det har hållit i sig ett tag.

Kommer ju snart att börja ta tag i mitt liv igen, och tänka på framtiden, och eftersom han inte går att lämna, i lägenheten, så blir men ju rätt fast med honom, är väl mycket därför blandannat som jag fortfarande bor kvar här ute i Blåvik.

Men vet inte än, Det är ett svårt beslut, då Då jag redan tagit det en gång, så det slutade i katastrof, och Pipen sprang själv i Umeå i ett dygn mitt i vintern. Och jag fick i ilfart åka ner för att försöka hitta honom.Var ju bara en otrolig tur att vi lyckades få tillbaka honom i liv. Även om det var en olyckshändelse, så finns ju oron kvar där.

Sen är han ju min lilla vän, och kommer sakna honom så otroligt mycke, blir tårögd bara jag tänker på det. Svårt att att tänka sig att inte ha honom bredvid sig,hans värme när man ligger och myser i soffan, eller ska sova på kvällen. eller hans glada ögon och hans viftningar, hans lekil, när man duschat honom, När han är så glad att att vara färdig och springer runt som en tok och viftar med sin svans och vill busa. Ja det är så mycket som man kommer sakna. Min lilla vän

Vad ska man göra?

Vet ju vad som kanske skulle vara bäst men hur, Har haft honom i fem år nu så jobbigt är det.

.