Skrev i mitt förra inlägg över att harry blivit så stor. Min finaste kissekatt. Nu finns han inte längre. Han blev överkörd igår.
Han var så underbar på alla sätt den katten, går inte att beskriva, Å ändå har jag aldrig vart så förtjust i katter. 

Å va jag grina igår för denna katt.

Diezel katthonan som är kvar letar efter sin kattkompis och pipen är alldeles orolig och letar av och till han med.

När han inte kom tillbaka igår när man ropa,, fatta jag att nåt hade hänt. Peder och Lillpeder begav sig ut för att leta.

Lillpeder hade innan sagt att ja men nog hittar han tillbaka, Då sa jag JA men inte om han är överkörd!! för jag kände det på mig.

Att man ska bli så fäst vid Sina djur. Kan nån förklara varför man skaffar dem, När det gör så ont när de försvinner.