Igår blev det kärlek med kåldolmar och pizza. Idag födelsedag.
Igår var det ju allahjärtans dag. Dagen firade jag först med mamma och bror stefan. Vi gick ut och åt kåldolmar låter kanske inte som allahjärtansdagmat, men gött var det,
Även fast det inte var mamma som lagat dem ( hon gör sanslöst goda kåldolmar) Och ja det är bland det godaste som finns, näst efter surströmming ;P
fick en chokladhjärta av lilla mamma, och sedan kom Peder hit efter jobbet och då vi inte kom på nå bättre så beställde vi pizza med honom. så en lat dag med utemat, kan man säga att det blev. Jo just. Mamma lärde mig att virka lite igår också. Hon lyckades få in i min skalle hur man gjorde en mormorsruta, roligare än att sticka tycker jag det, var, så får se om jag sätter mig ner å pysslar lite mer med nå sådant.
Idag däremot fyller mamma år till på köpet, så Jag sitter och funderar vad man ska ge henne i present. Satt och övervägde där ett tag om jag skulle bli snäll, men kom i underfund med att de va alldeles för avancerat ;P man kan ju inte överanstränga sig allt för mycket, finns ju risk att man blir utbränd. Hahaha, nä skämt och sido, det får nog bli ett par byxor eller något som hon behöver.
Haha glömde ju säga att jag hade underbart skojigt på kryssningen, trots sjukdom.
Men det gungade nåt så "fantastiskt" Det var en konst att fösöka hålla fast maten och få in den i munnen när man skulle äta, sen förstog inte riktigt kroppen att man klivit av båten förens två dagar efteråt. Man satt å vajade där hemma. Man är nog allt lite seg ändå.
Även fast det inte var mamma som lagat dem ( hon gör sanslöst goda kåldolmar) Och ja det är bland det godaste som finns, näst efter surströmming ;P
fick en chokladhjärta av lilla mamma, och sedan kom Peder hit efter jobbet och då vi inte kom på nå bättre så beställde vi pizza med honom. så en lat dag med utemat, kan man säga att det blev. Jo just. Mamma lärde mig att virka lite igår också. Hon lyckades få in i min skalle hur man gjorde en mormorsruta, roligare än att sticka tycker jag det, var, så får se om jag sätter mig ner å pysslar lite mer med nå sådant.
Idag däremot fyller mamma år till på köpet, så Jag sitter och funderar vad man ska ge henne i present. Satt och övervägde där ett tag om jag skulle bli snäll, men kom i underfund med att de va alldeles för avancerat ;P man kan ju inte överanstränga sig allt för mycket, finns ju risk att man blir utbränd. Hahaha, nä skämt och sido, det får nog bli ett par byxor eller något som hon behöver.
Haha glömde ju säga att jag hade underbart skojigt på kryssningen, trots sjukdom.
Men det gungade nåt så "fantastiskt" Det var en konst att fösöka hålla fast maten och få in den i munnen när man skulle äta, sen förstog inte riktigt kroppen att man klivit av båten förens två dagar efteråt. Man satt å vajade där hemma. Man är nog allt lite seg ändå.
Nya tag
Tack alla underbaringar för era stärkande och fina kommentarer ni gett mig i mitt förra inlägg. Det värmer verkligen.
Än fast jag inte mår bra,så taggar jag inför ikväll då det bär iväg ner till stockholm för att åka kryssning med cinderella och Whees nationals Winter. Ska ändå bli skoj att få göra nå annat, och ska försöka ha så kul jag kan.
Har proppat i mig en massa kortissontabletter efter läkarens direktiv, i hopp om att jag ska bli lite rörligare och ha lite mindre ont. Kommer se ut som grodan boll, men nu känns det bara som jag ger fan i om det blir så, bara jag mår bättre.
Kramar på er alla
Återkommer senare med bilder om jag kommer ihåg att få med mig kameran.
.
Än fast jag inte mår bra,så taggar jag inför ikväll då det bär iväg ner till stockholm för att åka kryssning med cinderella och Whees nationals Winter. Ska ändå bli skoj att få göra nå annat, och ska försöka ha så kul jag kan.
Har proppat i mig en massa kortissontabletter efter läkarens direktiv, i hopp om att jag ska bli lite rörligare och ha lite mindre ont. Kommer se ut som grodan boll, men nu känns det bara som jag ger fan i om det blir så, bara jag mår bättre.
Kramar på er alla
Återkommer senare med bilder om jag kommer ihåg att få med mig kameran.
.
Något att se fram emot, men ändå inte.
Nästa vecka på onsdag, bär det iväg ner till stockholm, för att åka kryssning med cinderella.
Det är wheels nationals winter det handlar om,riktig raggarkryssnign det vill säga.
Ska bli så skoj. Bara synd att jag har ont till förbannelse, måtte jag bara få nån hjälp innan dess. Det är inte säkert för jag har en cysta under armen som måste läka först. Annars får jag ingen medicin. Å JAg börjar bli så less på den här sjukdommen nu, det är aldrig bra tamefasiken.. Snart vet jag inte vad jag gör. Jag brukar vara en possitiv människa, men nu känns allt så himla meningslöst. För den korta stunden jag är bra i kroppen har det ALLTID varit något annat jag fått, som biverkning av medicinerna. Nä urs vette fan om jag ser ljuset i tunneln nån stans faktiskt längre. Nu får de fasiken komma på något som hjälper snart. Kan ju inte ens sköta mig själv, utan behöver egentligen en personlig assistent. Min kurator på Lassarettet, frågade mig om hon skulle försöka fixa en sådan. för just nu är det ju Peder och mamma som tar hand om mig. Och känns ju ju inte rätt. Men jag vill inte ha en personlig assistent, vill inte känna mig sjuk. VARFÖR!! har ju så mycket jag vill göra.
Nu när man är hemma själv i huset är det riktigt jobbigt, man måste ju elda och innan jag har tagit mig dit in, kan knappt hålla i ett vattenglas, hur fasiken känns det itne att hålla i en veklapp och styra den in i pannan, det är ett straff. Sen blir det inte bättre för att man har försäkringskassan som har motarbetat en i två år.Trots Alla läkarintyg och provsvar. liksom 230 i snabbsänka, är man frisk då tycker ni? Inte konstigt att min läkare ör så förbannad på FK och tycker att de motarbetar sjukvården. Ja nu har det ju äntligen börjat fatta något. Men nu ska det ju på engång börja prata om att rehabilitera mig, till att kunna arbeta fulltid . ????? Hur fan tänker de egentligen. Jag kan inte gå utan att jag håller på att plågas ihjäl av smärta, kan inte sitta still en längra stiund. sätta mig på toan, är en plåga, men att ta sig upp är ännu värre, kan inte tugga mat, kan itne, hålla i saker, kan inte ens ligga i sängen på något sätt som är bekvämt, utan måste hela tiden byta ställning, problemet är bara att jag har så förbannat ont att musklerna inte ens orkar jobba., mm. Det är inte bara att man måste axeptera att man har det så här, och att det är en livslång sjukdom, nä då ska man samtidigt stå och behöva Försvara sig, fast man inte ens orkar ta hand om sig själv i vardagen. Nä vad är det för värld vi lever i. Fy fan.- Lider med alla sjuka där ute. Det är ju inte så att jag inte har arbetat heller. Jag har haft sjukdommen i fem år, och arbetat än då fast jag höll på att dö av smärta, och läkarna sa åt mig att sluta. Så inte fan beror det på att jag inte vill arbeta. JAg skulle göra allt för att kunna göra det igen. Inte fan är det kul att sitta hemma och inte ens orka med sina fritidsintressen längre. tack vare att jag jobbade när jag var sjuk, så har jag nu fått lida för det. Då sjukdommen idag är helt outhärdlig. Jag har dessutom försökt rehabilitera mig med träning. vattengympa i varmvattenbassäng, pilates, men det är inget som funkar längra då kroppen bara är inflammerad, och det förvärrar saken. JAg var ju aktiv innan jag fick sjukdommen också, Sprang mycket, hade just tagit mig tillbaka från ett liv då jag var rätt deprimerad, mådde som en kung gjorde jag för ett kort tag. Och då kom detta som en fet smäll i ansiktet. Men jag lever på hoppet det är det enda jag känner, och mina nära. FÖr jag vet inte hur länge till jag orkar av den här skiten om jag ska vara Ärlig. Inte när det är så intensivt. Har fått ge bort mina katter, och Snart måste jag även Hitta ett nytt hem igen åt min lilla pip. för att jag helt enkelt inte klarar av dem själv, och det är inte meningen att någon annan ska behöva göra det åt mig. Känns som man håller på att förlora Vänner också pga att man inte Orkar umgås så mycket som man skulle ha velat. Samtidigt känns det väl som att det är just det man behöver för att inte bli så deprimerad. Men man vill ju inte prata om sjukdommen hela tiden och jag känner att jag inte längre har orken att vara mig själv längre. Tycker jag har blivit en enorm tråkig människa och jag gillar det inte.
Nä urs detta blev ett väldigt deprimerande inlägg, men nu har jag iallafall fått skriva av mig vad jag känner.
Det är wheels nationals winter det handlar om,riktig raggarkryssnign det vill säga.
Ska bli så skoj. Bara synd att jag har ont till förbannelse, måtte jag bara få nån hjälp innan dess. Det är inte säkert för jag har en cysta under armen som måste läka först. Annars får jag ingen medicin. Å JAg börjar bli så less på den här sjukdommen nu, det är aldrig bra tamefasiken.. Snart vet jag inte vad jag gör. Jag brukar vara en possitiv människa, men nu känns allt så himla meningslöst. För den korta stunden jag är bra i kroppen har det ALLTID varit något annat jag fått, som biverkning av medicinerna. Nä urs vette fan om jag ser ljuset i tunneln nån stans faktiskt längre. Nu får de fasiken komma på något som hjälper snart. Kan ju inte ens sköta mig själv, utan behöver egentligen en personlig assistent. Min kurator på Lassarettet, frågade mig om hon skulle försöka fixa en sådan. för just nu är det ju Peder och mamma som tar hand om mig. Och känns ju ju inte rätt. Men jag vill inte ha en personlig assistent, vill inte känna mig sjuk. VARFÖR!! har ju så mycket jag vill göra.
Nu när man är hemma själv i huset är det riktigt jobbigt, man måste ju elda och innan jag har tagit mig dit in, kan knappt hålla i ett vattenglas, hur fasiken känns det itne att hålla i en veklapp och styra den in i pannan, det är ett straff. Sen blir det inte bättre för att man har försäkringskassan som har motarbetat en i två år.Trots Alla läkarintyg och provsvar. liksom 230 i snabbsänka, är man frisk då tycker ni? Inte konstigt att min läkare ör så förbannad på FK och tycker att de motarbetar sjukvården. Ja nu har det ju äntligen börjat fatta något. Men nu ska det ju på engång börja prata om att rehabilitera mig, till att kunna arbeta fulltid . ????? Hur fan tänker de egentligen. Jag kan inte gå utan att jag håller på att plågas ihjäl av smärta, kan inte sitta still en längra stiund. sätta mig på toan, är en plåga, men att ta sig upp är ännu värre, kan inte tugga mat, kan itne, hålla i saker, kan inte ens ligga i sängen på något sätt som är bekvämt, utan måste hela tiden byta ställning, problemet är bara att jag har så förbannat ont att musklerna inte ens orkar jobba., mm. Det är inte bara att man måste axeptera att man har det så här, och att det är en livslång sjukdom, nä då ska man samtidigt stå och behöva Försvara sig, fast man inte ens orkar ta hand om sig själv i vardagen. Nä vad är det för värld vi lever i. Fy fan.- Lider med alla sjuka där ute. Det är ju inte så att jag inte har arbetat heller. Jag har haft sjukdommen i fem år, och arbetat än då fast jag höll på att dö av smärta, och läkarna sa åt mig att sluta. Så inte fan beror det på att jag inte vill arbeta. JAg skulle göra allt för att kunna göra det igen. Inte fan är det kul att sitta hemma och inte ens orka med sina fritidsintressen längre. tack vare att jag jobbade när jag var sjuk, så har jag nu fått lida för det. Då sjukdommen idag är helt outhärdlig. Jag har dessutom försökt rehabilitera mig med träning. vattengympa i varmvattenbassäng, pilates, men det är inget som funkar längra då kroppen bara är inflammerad, och det förvärrar saken. JAg var ju aktiv innan jag fick sjukdommen också, Sprang mycket, hade just tagit mig tillbaka från ett liv då jag var rätt deprimerad, mådde som en kung gjorde jag för ett kort tag. Och då kom detta som en fet smäll i ansiktet. Men jag lever på hoppet det är det enda jag känner, och mina nära. FÖr jag vet inte hur länge till jag orkar av den här skiten om jag ska vara Ärlig. Inte när det är så intensivt. Har fått ge bort mina katter, och Snart måste jag även Hitta ett nytt hem igen åt min lilla pip. för att jag helt enkelt inte klarar av dem själv, och det är inte meningen att någon annan ska behöva göra det åt mig. Känns som man håller på att förlora Vänner också pga att man inte Orkar umgås så mycket som man skulle ha velat. Samtidigt känns det väl som att det är just det man behöver för att inte bli så deprimerad. Men man vill ju inte prata om sjukdommen hela tiden och jag känner att jag inte längre har orken att vara mig själv längre. Tycker jag har blivit en enorm tråkig människa och jag gillar det inte.
Nä urs detta blev ett väldigt deprimerande inlägg, men nu har jag iallafall fått skriva av mig vad jag känner.
